Parlamentarism: Skillnad mellan sidversioner

thail[[Fil:Forms of government parliamentary 2021 June.svg|miniatyr|400px|'''Karta som visar olika [[statsskick]].'''<br />

'''Parlamentarism''' är ett statss statsskkick<ref name=":0" />[[statsskick]] där en [[regering]] är beroende av ett stöd ifrån ett (numera vanligen folkvalt) [[parlament]] (i Sverige och Finland kallat [[riksdag]]). Parlamentarism kan förekomma i [[konstitutionell monarki|konstitutionella monarkier]] och i [[republik]]er, och räknas ofta som en nödvändighet för ett [[demokrati]]skt statsskick (förutom presidentstyre). Ett annat demokratiskt statsskick är alltså [[presidentialism]].

Parlamentarismen behöver inte förutsätta att det parlament som har inflytande över regeringsmakten är demokratiskt valt i modern mening. När parlamentarism uppstod i Storbritannien och i [[Sverige]] under 1700-talet, <ref>Vallinder, s.55, 64</ref> var parlamenten dominerade av aristokratin och av andra välbärgade personer från andra samhällsklasser. <ref>Mer om orsakerna till engelsk parlamentarism, och om dess utveckling mot mer verklig underhusparlamentarism efter parlamentsreformen 1832, finns i artiklarna om [[Storbritanniens historia]] och om fenomenet "[[rotten borough]]".</ref>

I den Svenskasvenska riksdagen, de så kallade [[riksständer]]na, som sammanträdde med jämna mellanrum till riksdag, var bönder och borgare tillsammans med adeladeln och prästeståndet representerade. Rösträtten tillkom endast män och graderades efter hur rik till exempel bonden var (hur mycket jord han ägde), vilket också gällde vid val till [[nämndeman|nämndemän]] i den lokala [[häradsrätt]]en. I vissa [[socken|socknar]] och delar av landet (till exempel [[Norrland]]) var dock inte skillnaderna mellan olika stora jordegendomar så väldigt stora. Jordegendomen avgjorde också [[Grundskatt|hur mycket skatt]] bonden betalade (se artikeln om så kallad [[grundskatt]]; jämför vidare artikeln om [[Sveriges historia]]).

''Parlamentarism i modern betydelse'' innebär som regel att parlamentet är folkvalt, vilket underförstår att rösträtten är allmän. Bland annat därför brukar [[1917]] framhållas som året då parlamentarismen drevs igenom i Sverige, även om det fanns inslag av parlamentarism vid regeringens tillsättning vid unionsupplösningen [[1905]] och vid regeringens tillsättning [[1909]] och [[1911]]. Kungamakten hade dessutom försvagats dessförinnan, till exempel genom statsministerämbetets införande år [[1876]]. (<ref>Se närmare om detta i artiklarna [[Sveriges historia 1866-1905]] och [[Sveriges historia 1905-1914]]).</ref> Under [[frihetstiden]] valde också riksdagen riksråden i riksrådet (regeringen). [[Riksråd]]et kunde också med en majoritet av dess ledamöter omintetgöra kungens beslutanderätt i rådet. (Riksrådet var dessutom högsta domstol fram till Gustav III:s dagar!)

I de flesta fallenfall har [[konstitutionella monarkier]] utvecklats till parlamentariska monarkier genom att monarkens befogenheter har begränsats alltmer; och slutligen i praktiken begränsas till att regeringen utses av riksdagen. Denna regering utövar sedan ''större'' och ''avgörande'' delen av regeringsmakten (i överensstämmelse med [[folksuveränitetsprincipen]]). Vanligen har parlamentets starka maktställning, till exempel över statsbudgeten och genom kontrollmakten över regeringen liksom andra historiska orsaker, bidragit till parlamentarismen, till exempel i [[Storbritannien]], [[Norge]], och andra länder. Som exempel infördes parlamentarismen i Norge 1884, genom att [[Stortinget]] lyckades fälla en regering i [[riksrätt]]. Med andra ord avgjorde parlamentets kontrollmakt saken.

Vanligen antas att parlamentet är folkvalt med [[allmän rösträtt]], för att statsskicket ska kallas parlamentariskt, men att staten är demokratisk är egentligen inget krav för ett parlamentariskt system. Parlamentarismens princip rör förhållandena ''inom'' staten snarare än förhållandena mellan staten och medborgarna, och parlamentarismen utvecklades också i Storbritannien (och parallellt även i Sverige under [[frihetstiden]]) utan att parlamentet var demokratiskt valt i modern mening. Formellt är det alltså möjligt med parlamentarism utan att folkrepresentationens ledamöter är folkvalda, som i [[korporativism]]en, eller trots att bara en liten del av befolkningen har rösträtt, som i Sydafrika under [[apartheid]]tiden.

I Frankrike har man sedan 1958, – vid införandet av Femte Republiken, – en kombination av stark presidentmakt och parlamentarism, i en [[semipresidentialism]]. Detta innebär att staten både har en folkvald president och ett folkvalt parlament. Detsamma gäller statsskicken i [[Finland]], [[Italien]], [[Estland]], [[Slovenien]], med flera länder, fastän presidentens makt kan vara mer eller mindre ceremoniell.

För att en stat skallska sägas vara parlamentarisk, förutsätter det att vissa formella kriterier uppfylls där. Fastän [[dikotomi]]n mellan parlamentarism och presidentialism är vedertagen i [[statsvetenskap]]liga sammanhang, skiljer sig kriterierna åt för definitionen av parlamentarism mellan olika forskare. Det förekommer även att olika forskare är oense om huruvida vissa stater är parlamentariska eller semipresidentiella. Enligt en i Sverige spridd uppställning av [[Torbjörn Vallinder]], måste fem kriterier uppfyllas för att en stat skallska kallas parlamentarisk:

# Regeringen kan vanligen som motdrag (ibland under vissa förhållanden) upplösa folkrepresentationen, och utlysa [[nyval]]. I Norge är detta ej möjligt. I Sverige har det inte skett påsedan {{ÅrSedan|1958|6|1}}regeringen utlyste år<ref>[[Andrakammarvaletandrakammarvalet i Sverige 1958|ett extra val 1958]]</ref>.

# [[Domstol]]arna har ingen eller ringa politisk makt (denna roll kan dock skilja sig avsevärt i länder med anglosaxiskt rättssystem ([[common law]]) från länder med [[civilkontinentaleuropeisk lawrätt|kontinentaleuropeiskt rätt]]ssystem).

Beroendeförhållandet mellan den verkställande och den [[lagstiftande makt]]en brukar traditionellt sägas vara essentiell. En sådan definition brukar utgå från huruvida dessa maktinstanser kännetecknas av maktfusion som i parlamentariska system, eller [[maktdelning]], som i presidentialism. Under senare år har det dock, med stöd av [[Charles-Louis de Secondat Montesquieu|Montesquieu]], höjts röster som tillbakavisar att parlamentariska stater som Storbritannien inte skulle kunna sägas ha maktdelning.<ref name=":0">Cameron/Falleti, s.5</ref> Andra minimalistiska klassifikationer bygger på huruvida regeringens överlevnad ligger i händerna på presidenten eller på parlamentet. Parlamentarismen har också sagts kännetecknas av att den verkställande makten är ett kollektiv (ett regeringskollegium), och att statschefen och regeringschefen är åtskilda befattningar (att det finns en premiär- eller statsminister, och därtill en monark eller president). En uppställning kriterier kan alltså se ut på ett annat sätt än Vallinders:

== Grunderna för svensk parlamentarism från 1917fram till enkammarriksdagens införande ==